SKALDEN WENNERBOM
Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande, butelj i hand,
kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mummlar, saligt under ruset.
Bin fly kring från trädgårdsmästar´ns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom.
Skalden Wennerbom,
sätter sig i gräset till att supa.
Fåglar tokiga av glädje kvittrar,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
när han klukar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittrar.
Brännvinet och han de hålla gille
och han mummlar ; brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var
låt oss ta en klar
om det här får gå så får jag dille.
Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken.
Det är slut med mig sen femton år ;
hejsan bror butelj, allt skönt förgår
låt oss ta en tår.
Wennerbom är full, det ger han fanken.
Och han somnar in, han går till vila.
Parkens medlidsamma kronor sila
lite ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ner sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.
Djup och rik är nu hans gudagåva,
och i själen stinga inga dova
ångestsmärtor över last och brott.
Till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott.
Det är skönt för skalder att få sova.