HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN
Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöljda bo !
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg djupt i skogarnas ro !
Sjung Björnbergs-Jon, ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår !
Stäm fiolen Brogren och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår.
Under stjärnornas glans flyger nattens dis
som ett sus över barkhöljt tak,
och det tjuter i Lammeloms sprickande is,
där det stöper från öppen vak.
Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus
som darrar i nattens vind.
Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.
Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din molskinns-skrud,
se fast åren har garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud !
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl -
kom sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl !
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö,
vi sova på doftande ris
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och lungt,
medan elden falnar och dör.