BROOKLANDSVÄGEN
Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
och trodde mig visst inte dum,
tills jag mötte på Brooklandsvägen en dag
en ungmö som gjorde mig stum
Lågt ner, lågt ner,
där små lycktor gå ut och gå in.
I ungmör jag glömt eder alla för
en och hon kan aldrig bli min !
Det var mitt i doftande juninatt
och österut åskan gick,
och jag ansiktet såg, fasten ljuset var matt
och det var blott ett ögonblick.
Lågt ner, lågt ner...
Hon såg på mig och log men teg,
hon log och strax försvann.
Men ack, då gick min frid sin väg,
och min glädjes ström förrann.
Lågt ner, lågt ner...
Så ringen ej till aftonbön
i Brooklands klockor, där.
I ringen Goodman upp ur sjön,
förrän jag på nytt blir kär.
Lågt ner, lågt ner...
Väl Goodmans gård är havets sand
sen många tusen år,
men den skall bli till åkerland,
förrän jag en hustru får.
Lågt ner, lågt ner...
Kring Fairfields kyrka vattnet står
ren nu i tidig höst,
men förrän hon på högland står
skall ingen ge mig tröst.
Lågt ner, lågt ner...
Ack låt mig gå till Brookland blott,
då åter åskan går
- ty där hon en gång lett så gott
hon kanske åter står
Lågt ner, lågt ner...